Insändare i Hufvudstadsbladet: "Renbete inte skadligt för sällsynta fjällväxter"

Johan Olofsson, forskare i Storslagen fjällmiljö-projektet "Ett betespräglat fjällandskap", har skrivit en insändare i Hufvudstadsbladet. Han kommentarer debatten om renbete som figurerar i Finland, där det bland annat felaktigt påstås att renbete är skadligt för de sällsynta fjällväxterna.

"De flesta sällsynta fjällväxterna verkar alltså vara mer eller mindre betesgynnade, fast viktiga undantag finns

Renens inverkan på fjällnaturen och på sällsynta fjällväxter har nyligen diskuterats intensivt. Det påstås till exempel att antalet renar i Lapska armen är hundra gånger högre än vad som vore naturligt. Även om det är svårt att fastställa naturliga tätheter är dessa siffror långt ifrån sanningen. I Lapska armen finns 3,2 renar eller 224 kg ren per kvadratkilometer enligt den nyaste statistiken. På den betydligt mindre produktiva kanadensiska fastlandstundran uppskattades hjortdjurens (i princip caribouernas) biomassa till 106 kg per kvadratkilometer (ref. 1).

Renens starka inverkan på lavhedarna i finska Lappland förorsakas primärt inte av onaturligt höga tätheter, men av att renarna hela året betar på samma plats. Renlavar är sköra och trampas lätt sönder på sommaren (ref. 2). I Norge och Sverige får renarna därför inte vistas i lavrika inlandsområden under barmarkstid eftersom dessa skall sparas för vinterbete. Lavhedarna är också i bättre skick än i Finland, trots lika höga eller högre tätheter av renar (Fig. 1).

Ett korrekt påstående är att renbetet förhindrar fjällbjörkar från att återhämta sig från mätarlarvernas härjningar. Det svårbegripliga är att även detta ofta uppfattas som negativt. I de norska inlandsområdena, som betas enbart på vintern, håller stora arealer av kalfjäll på att förvandlas till ”rissevuovdi” (slyskog) (Fig. 2).

Ett ofta upprepat påstående är att renbete vore skadligt för de sällsynta fjällväxterna. Detta saknar helt vetenskapligt stöd. Vi har studerat förekomsten av de i Finland rödlistade fjällväxterna (inklusive arter som saknar känd ståndort i Finland men har hittats i gränsområdet) i närheten av dolomitklippor längs den östra fjällranden från Abisko till Alta (ref. 3). Resultatet var att dessa växter blev vanligare ju intensivare renbetet var. På obetade Pikku Malla fick vi lägsta förekomsten.

Studien visar bara en allmän trend och säger inget om responsen av alla sällsynta arter, men Pikku Mallas jumboplats indikerar ändå att frånvaro av renbete knappast är önskvärt för bevarandet av sällsynta fjällväxter. Vi har även genomfört studier vid ett renstängsel mellan ett lätt betat höstbete och ett sommarbete som är bland det intensivaste man kan hitta i Norden. Av de sex sällsynta arter som vi fann i rimliga antal var fyra vanligare på den mycket intensivt betade sidan. En förekom lika rikligt på båda sidor om stängslet, och en missgynnades av det intensiva betet.

De flesta sällsynta fjällväxterna verkar alltså vara mer eller mindre betesgynnade, fast viktiga undantag finns. Den mycket omdiskuterade isranunkeln är anpassad till de ytterst kärva högalpina biotoperna, dit växtätarna sällan kommer, och är därför inte anpassad till bete. Lyckligtvis har arten gott om lämpliga ståndorter på högfjällen. Den betesgynnade polarsmörblomman har bara ett fåtal kända ståndorter i hela Europa. Prioriteringsordern borde vara solklar.

Debatten kring renbete i Finland skiljer sig väsentligt från diskussionerna i Sverige. Även om ett potentiellt överbete av vinterbetesresursen diskuteras finns det också en djup förståelse för betydelsen av renar för att bevara natur och kulturvärden. I det av svenska riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet Storslagen Fjällmiljö står det uttryckligen: ”Fortsatt renskötsel behövs för att bevara ett vidsträckt och betespräglat fjällandskap som erbjuder livsmiljöer för många arter.”

För den som stirrar sig blind på betets omedelbara negativa påverkningar har den samiska artisten Sofia Jannok sjungit en träffande replik: ”Du har nog inte hängt med i debatten; den jord som du känner är väl den i rabatten”. Fjällnaturen är ingen rabatt. Den är ett levande ekosystem, som kännetecknas av starka växelverkningar mellan växter och växtätare (ref. 4). I Eurasien är renen den enda stora arktiska växtätare som överlevde den katastrofala utrotningsvågen för cirka 10 000 år sedan (refs. 5 & 6) (det vill säga evolutionärt sett i går). Därför är renens inverkan oerhört viktig för den biologiska mångfalden i vår fjällvärld.

Lauri Oksanen professor i nordlig ekologi, UiT – Norges arktiske universitet, Norge, och emeritus professor i växtekologi, Åbo universitet Johan Olofsson universitetslektor i växtekologi, Umeå universitet Fotnot Källhänvisningar och bilder finns kopplade till texten på HBL.fi Källor: 1, Crête, M. 1999. The distribution of deer biomass supports the hypothesis of exploitation ecosystems. Ecology Letters 2: 223-227. 2. Oksanen, L. 1978. grounds of Finnmarksvidda, northern Norway, in relation to summer and winter grazing by reindeer. - Rep. Kevo Subarctic Res. Stat. 14: 64-71. 3. Olofsson, J., and Oksanen, L.2005. Effects of reindeer density on plant diversity in the Fennoscandian mountain chain. - In R. E. Haugerud, ed. Proceedings of 11th Arctic Ungulate Congress, Saariselkä, Finland, 2003. 4. Oksanen, L., and Oksanen, T. 2000. The logic and realism of the hypothesis of exploitation ecosystems. – American Naturalist 155: 703-723 5. Kurtén, . 1971. Däggdjurens tidsålder. Forum, Stockholm 6. Zimov, SA. et al. 1995. Steppe-tundra transition: a herbivore-driven biome shift at the end of the Pleistocene. – American Naturalist 146: 765-794"

Gå till originalkälla (Hufvudstadsbladet, 30/10-2016)