Förtroendekapitalet avgörande för hållbar utveckling

Spara favorit
Forskargruppen
Katarina Eckerberg, Anna Zachrisson och Therese Bjärstig. Foto: Matilda Miljand

Kraven på samverkan i frågor som rör förvaltningen av miljö- och naturresurser i fjällen ökar. Bristande koordinering leder dock till orimliga krav på vissa nyckelpersoner. En medveten strategi för samverkan och ökad delaktighet bland inblandade aktörer skapar god grund för tillit och därmed större möjligheter att uppnå hållbara mål.

I forskningsprojektet ”Lokal samverkan i fjällen” har forskare från Umeå universitet sammanställt den första systematiska studien om vilka faktorer som kan förklara varför lokal samverkan uppstår och vad den leder till.

Vi fick en pratstund med Katarina Eckerberg, professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet som genomfört studien tillsammans med docenterna Therese Bjärstig och Anna Zachrisson.

Vad är de viktigaste resultaten av ert forskningsprojekt?

Våra resultat har bidragit till en mer systematisk kunskap om karaktären, omfattningen och utfallet av samverkan i fjällen. Vi har kritiskt granskat vem eller vilka som har tagit initiativ till samverkan, vilka frågor som har hanterats och hur samverkansprocessen har letts och utvecklats i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna.

Resultatet visar att de länsstyrelser som har en medveten strategi och som arbetar aktivt med samverkan är inblandade i ett större antal samverkansprojekt än andra. Störst andel samverkansprojekt äger rum i Jämtland och minst andel i Dalarna. Vi kan se en tydlig koppling mellan omfattningen av samverkan och förtroendegraden mellan de involverade aktörerna.

Den generella trenden när det gäller vem som initierar och leder de frivilliga samverkansprojekten är att frivilligorganisationer och kommuner gör det tillsammans. När det gäller vilka frågor som i högst grad hanteras visar resultatet att det rör sig om spår och leder, friluftsliv, fiske, natur och kultur samt turism.

När länsstyrelserna tar initiativ till samarbete handlar det främst om att hantera potentiella eller redan existerande konflikter. De samverkansprojekt som initieras av privata aktörer rör i huvudsak fiske, turism och lokal utveckling, med lägre grad av konflikter och mer av win-win karaktär.

I majoriteten av de samverkansprojekt som vi har studerat ser vi en förbättring av samtliga aspekter av hållbarhet – de ekologiska, ekonomiska och sociala. Den sociala dimensionen framträder som särskilt viktig.

Hur kan resultaten praktiskt tillämpas och av vilka aktörer?

Större kunskap ger aktörerna ökad insikt om vilka möjligheter och utmaningar som skapar förutsättningar för samverkan och bidrar till att uppnå hållbarhetsmål. För att säkerställa ekologisk hållbarhet skulle dock uppföljningen behöva förbättras. Länsstyrelserna skulle kunna hjälpa till att skapa enkla uppföljningssystem för de projekt som har statlig finansiering och ekologiska hållbarhetsmål. Det borde också finnas expertstöd kring hur man utformar projektansökningar då många av dagens projekt är relativt oprecisa i sina målformuleringar.

Lärdomarna om i vilka situationer och på vilket sätt samverkan fungerar kan vara till stor hjälp på alla platser där det ställs krav på samverkan för att hantera markanvändningskonflikter. Ett talande exempel är när jag presenterade resultaten på ett offentligt föredrag i Cardiff inför en stor publik av akademiker och praktiker som är aktiva inom walesisk naturresursförvaltning. Flera av dem återkopplade att de hade fått nyttiga insikter i hur man bäst samverkar för goda resultat.

Vad är era största insikter under arbetets gång?

Vi har fått en mycket god bild av omfattningen av samverkan i fjällens naturresursförvaltning och de utmaningar som finns. Vår studie tyder på att omfattningen av samverkan påverkar graden av förtroende mellan offentliga och privata aktörer och att möjligheten att förebygga konflikter ökar ju högre förtroendet är mellan aktörerna.

Graden av förtroende verkar också i olika riktningar för offentliga och privata aktörer. Offentliga aktörer initierar ofta samarbete för att förhindra eller mildra konflikter medan privata aktörer gör det när det finns en hög grad av förtroende mellan aktörerna. Det är ett viktigt teoretiskt bidrag till den vetenskapliga litteraturen på området.

Vi kan också se att staten har en viktig roll att via länsstyrelserna stimulera till samverkan och att EU-stöd och annan projektfinansiering leder till ökad samverkan.

Vilka anser ni vara de största utmaningarna för att åstadkomma en ömsesidig samverkan på såväl nationell som lokal nivå?

Det finns några kvarvarande konflikthärdar i vissa områden av fjällen, till exempel konflikten som rör världsarvet Laponia och om markrättigheter mellan renskötsel och markägare i Härjedalen. Dessa präglas av historiska spänningar både mellan olika privata intressegrupper och mellan dessa och offentliga aktörer. Här krävs det långvariga insatser och ett stort tålamod. Ofta kan en tredje part vara behjälplig i medlingsprocessen. Likaså kan professionella processledare katalysera ett förbättrat samverkansklimat.

Att tjänstemännen vid länsstyrelserna i ökad grad anpassar sina samverkansstrategier utifrån graden av förtroende mellan olika intressegrupper liksom mellan intressegrupperna och länsstyrelserna tycks bidra till minskade konflikter när det gäller förvaltningsfrågor.

Vår studie visar tydligt att den sociala aspekten av hållbarhetsfrågorna är central för framgångsrik samverkan. Denna insikt bör kunna användas på ett mer konstruktivt sätt i framtiden. Exempelvis genom att säkerställa att de lokala aktörerna görs delaktiga innan de nationella myndigheterna kommer med sina inspel. Det skulle gynna graden av förtroende då fler aktörer skulle uppleva ett mervärde av samverkan och därmed förhoppningsvis en ökad omfattning av framgångsrika samverkansprojekt.

Finns det ytterligare kunskapsluckor som skulle behöva fyllas, i så fall vilka?

Vår studie visar att de ekologiska effekterna av samverkan är särskilt svårbedömda i jämförelse med de sociala och ekonomiska effekterna. Det finns också kvarstående frågor kring vad de relativt stora regionala skillnaderna mellan länen beror på både när det gäller institutionaliserad samverkan och frivilliga samverkansprojekt.